När man ska anpassa sig till ett nytt land är det väldigt viktigt att man lär sig vilka sociala koder som gäller för att kunna umgås med andra utan att förvirra eller göra sig själv till åtlöje. Nå hur stor kan kulturkrocken egentligen vara när man flyttar från Pedersöre till Sverige? Både stor och liten är svaret. Vet du dessa essentiella fakta om att umgås i Sverige kommer du att klara dig utmärkt:
1) Man kramas när man hälsar. Alltid. Utan undantag. Det här var en chock när jag flyttade hit. Plötsligt, utan synbar anledning och med stor beslutsamhet kunde mer eller mindre okända människor plötsligt omfamna mig i diverse olika sociala situationer. Först tänkte jag att de måste vara otroligt glada över att se mig, ibland tänkte jag att de kanske är lessna över något och vill tröstkramas, men sedan insåg jag att detta eviga kramande inte har någon känslomässig koppling överhuvudtaget. I Sverige kramas man helt enkelt när man ses och när man skiljs åt. Oberoende av om man har sett varandra dagen innan eller knappt ens kommer ihåg varandras namn. Den standardiserade hälsnings- och hejdåkramen är snabb och man bör hålla viss distans så att man till exempel inte råkas mötas kind mot kind eller allmänt bara hamna lite för nära med kropparna. Det är alltså INTE den typen av kram du ger dina vänner i Finland när ni inte har setts på ett år. Den här kramen är som ett handslag, fast med armarna och överdelen av kroppen.
2) ”Är allt bra?” i olika varianter betyder inte att den som frågar är intresserad av om allt är bra eller inte utan det betyder bara ”Hej”. Det här har varit svårt att vänja sig vid. Det är trots allt en viktig fråga som jag ofta försökte besvara så ärligt som möjligt, för att visa att jag tar personen som frågar på allvar. Stort misstag som lett till obekväma situationer. Frågan ska besvaras ”Jo tack, det är bra. Hur är det själv?”. Utan undantag. Alltid. Svaret på frågan är alltså inte ”Har precis gjort slut, mår skit”, ”Katten dog, gråter mig till sömns” eller ens ”Dålig dag, sura uppstötningar” eller andra varianter av ärlighet kring det psykiska och fysiska måendet. Det här innebär inte att man inte pratar om hur man mår. Det är bara att man inte gör det som svar på den här frågan.
3) Trevlighet är viktigare än tydlighet. I Finland ser man det gärna som en form av artighet och respekt att vara tydlig. Det gör man inte i Sverige vilket gör att man som finländare ofta uppfattas som lite kantiga. Man säger inte ”Nu står du i vägen” om någon står i vägen, man säger ”Nu tror jag att du kanske ställt dig lite olyckligt”, man säger inte ”Tar du och hämtar vatten?” man säger ”Jag tror att vi behöver lite vatten”. På grund av det här kan det vara väldigt svårt att veta vad det är man förväntas göra i diverse situationer, vilket man kan lösa med kontrollfrågor som ”Vill du att jag hämtar vatten?”. För den här försiktigheten är motsvarande form av artighet och respekt här, precis som tydligheten i Finland. När man inte klarar av allt detta ”jag tänker att” och ”jag känner att” längre så vet man att det är dags att Skypa hem.
4) Sammanfattningsvis – i Sverige är det viktigt att vara snäll och undvika konflikter. Det finns många sätt detta yttrar sig på, till exempel stannar man vid övergångsställena när människor ska gå över. Oskämtat (varje gång jag är hemma blir jag nästan överkörd på Styrmansgatan i Jeppis på grund av försvenskad attityd till övergångsställen). Man vänder också alla matvaror på bandet i butiken så att streckkoden är vänd mot kassörskan (som alltid ler och är trevlig). När jag först flyttade hit blev jag nervös av all denna vänlighet och artighet, den var, i mina ögon sett, så överdriven, så omotiverad. Ett tecken på oärlighet och oäkthet. Jag har lärt mig uppskatta det nu, det finns trots allt något sympatiskt med ett folk som i smått och stort går så långt i sin strävan att undvika konflikter. Kompromissernas land. Man kan se ner på det. Eller hylla det. Nu lever jag mitt i det, och konstaterar att det är… just det! Trevligt!
Del 1 i ”En guide till Sverige för Finlandssvenskar” hittar du här.
